Har du hört ordet köttmöte? Jag hade aldrig gjort det när en väninna nyligen berättade att hon brukar träffa några vänner för att diskutera livets djupare frågor. ”Vi föredrar köttmöten”. Så sa hon. Möten i verkliga livet alltså, i motsats till virtuella möten.
De här kvinnorna är runt sextio år och har således i likhet med mig levt större delen av livet utan virtuella mötesplatser.
Köttmöten! ”Verkliga möten” skulle jag nog ha sagt tidigare. Men det är ju blahablaha jämfört med det här underbara ordet.
Köttmöten. Det är när vi sitter i samma rum och kan ta in varandra med alla sinnen. Vi kan avläsa ansiktsuttryck, kroppsställningar och gester. Vi kan höra alla nyanser i rösten, alla små pauser, fniss, iver, medkänsla, stråk av sorg, återhållen ilska…
Vi kan genast haka på och fylla i varandras resonemang. Vi kan direkt se när någon av deltagarna i samtalet tappar tråden eller tvivlar på det sagda. Vi insuper varandras dofter och feromoner. Kanske lägger någon en hand på en axel eller stryker över en kind.
Och vi njuter av allt detta. Det är liv. Liksom det mesta annat i hjärnan sker det allra mesta av all denna känslotrafik helt omedvetet. Därför kanske vi inte kan förklara varför det känns bra. Bara att.
I den nya kommunikationsteknikens virtuella värld är allt detta borta. Bara orden återstår. De står där så nakna och berövade allt det känslans språk som ligger i tonfall och ansiktsuttryck. Så vi har fått uppfinna dessa eländiga surrogat som kallas smileys.
Vår mänskliga hjärna är ju social till sin natur, byggd för att sända och att tolka sociala signaler. Hela tiden.
Vår kropp, våra sinnen och vår hjärna med alla deras enastående förmågor. Jag tror att vi behöver få använda dem. Jag tror att vi mår bra då. Jag tror det är då vi känner att vi verkligen lever. Jag tror det uppstår en brist när dessa inbyggda förmågor inte kommer till användning.
Jag undrar därför om det inte är så att de virtuella mötena lämnar oss otillfredsställda. Att det uppstår en näringsbrist.
De här så kallade sociala medierna, jag börjar undra om man inte lika väl kan kalla dem asociala? Jag undrar: Var kommer all denna elakhet ifrån? Kan det vara från bristen? Ska vi se elakheten som en bristsjukdom?
”Nätet triggar det sämsta i oss”, säger några ungdomar i en artikel i Dagens Nyheter. De har gjort en teaterpjäs om elakheter på nätet.
Det är nog lättare för oss äldre som levt större delen av livet med enbart köttmöten att uppfatta skillnaden. Jag tror det är livsviktigt att vi också lär våra små att uppskatta och njuta av köttmötena innan de fastnar i den virtuella världens skentillfredsställelse. Så att också de kan känna skillnaden.
