Har du märkt att det alltid klagas på chefer?

Lite av det vanligaste jag har hört genom åren: Chefen är för auktoritär… eller för velig, vågar inte ta beslut när det behövs. Chefen lyssnar inte… eller håller med den han sist talar med. Pekar med hela handen… pekar inte alls. Delegerar för mycket. Delegerar för lite. Lägger sig i detaljer. Är otydlig. Så där håller det på. De av mina vänner som har berättat om riktigt bra chefer har ofta beskrivit dem som det stora undantaget.

Går det inte att vara en bra chef? Kan det möjligen vara för att vi människor egentligen inte är skapta för att ha chefer? Och inte heller för att vara det då, förstås.

Däremot verkar det inte alls vara svårt att inordna sig under ett ledarskap som är begränsat till en viss arbetsuppgift eller ett projekt. Många gånger har jag varit med om att föreningsmedlemmar kommit till ett arbetsmöte och sagt: ”Säg vad som behöver göras så gör jag det!”  ”Ge mig en uppgift!” Då utgår ju överordningen från vederbörandes kunskap om eller överblick över just det aktuella projektet. När det är avslutat har ledaren ingen makt längre. En chef däremot har ju makt. Hela tiden.

Makt korrumperar
Så till den andra sidan av saken: den som kommit sig upp har snubblande nära till att börja försvara sin ställning i stället för att se till det allmänna bästa. Att bli korrumperad.

Att den allra högsta politiska eller ekonomiska eller ideologiska makten korrumperar, det ser vi hela tiden. Se bara på alla dessa frihetshjältar som byter skepnad och blir tyranner: alla från Mao till Mugabe…

Jag undrar om inte en del av vår beundran för en sådan man som Nelson Mandela just handlar om att han verkar ha förblivit totalt okorrumperad. ”Ett sådant lysande undantag…” Är det så vi tänker?

Jag har också många gånger blivit förvånad över hur lite makt eller överordning som ofta behövs för att korruptionen ska vara där. Ett pinnhål bara…

Kollegan som blev chef
En god vän till mig berättade en gång om hur förvånad hon blivit över hur allt förändrades när en kollega till henne hade blivit hennes chef. Dessa två hade en nära vänskap och lätt att kommunicera med varandra. I och med chefskapet blev det helt annorlunda. Hon förstod inte alls vad som hände men närheten och förtroligheten var borta. Bara för att återkomma en tid senare, när han inte längre var chef på arbetsplatsen.

”Vi har inte fått information”
Finns det ett vanligare klagomål än detta? Jag misstänker att det ofta är en omskrivning av ”Vi har inte fått vara med och besluta”. Men eftersom alla vet att man inte får vara med och besluta, så är det ju ingen idé att klaga över det. Brist på information kan det däremot vara legitimt att klaga över. Frustrationen tror jag handlar om att man inte fått vara med och skapa förändringen.

Samlarna och beslutsfattandet
Vad är vi människor biologiskt anpassade till? Livet för sisådär hundratusen år sedan, långt före bofasthet, jordbruk och stora samhällsbyggen. Våra hjärnor är i princip likadant funtade nu som då, när vi levde i små grupper som samlare och jägare.  Lasse Berg har skrivit två spännande böcker om människans ursprung. I den senare, Skymningssång för Kalahari, gör han en reflexion som satte fart på mina funderingar: vi kanske inte är gjorda för att ha chefer!

I de grupper som levt och lever som samlare och jägare finns av allt att döma inga chefer, inga som alltid är överordnade andra.  Lasse Berg: Alfahannen eller vitryggen behöver inga chefskurser; han behöver bara visa sig. Men hos oss människor är det ständiga problem kring ledarskap och över- och underordning.

Nu menar jag inte att vi ska klara oss utan chefskap. Men tänk om en del av motståndet faktiskt handlar om att en sådan över- och underordning i viss mån går ”mot vår natur”? Jag skriver citattecken, för vi människor har i motsats till de andra däggdjuren välutvecklade pannlober, så vi kan alltid välja annorlunda. Vi kan aldrig skylla på vår natur. Men kanske är det lättare för en chef att bli en god sådan om hon eller han utgår från att vi människor i grunden inte trivs med alfahannar?