En bekant till mig som jobbar med IT sa: ”Jag vet så mycket om datorsäkerhet så jag är inte med på Facebook”. ”Klart jag tittar på Fejan om vi ska anställa någon på företaget”, sa en annan. Ja, till slut kan vem som helst veta vad som helst om dig…
Men det är också något annat med dessa medier som vi kallar sociala som gör att det ibland verkar mer motiverat att kalla dem asociala. Det verkar som om folk blir elaka. (Ja jag är medveten om alla de fantastiska möjligheterna, och jag använder dem också. Men ingenting har bara en sida.)
Juridikprofessorn Mårten Schultz skrev en tänkvärd krönika i DN den 16 maj. Rubrik: ”På Facebook tappar vi vårt ansvar för orden”. Han berättar där om en kvinnlig operakritiker som på FB utsatts för ärekränkande och sexistiska kommentarer. Sören Tranberg, chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Opera, svarade: ”Ingen kommentar” när radion sedan ville fråga honom om hans medverkan i denna pöbel. Ja, pöbel är det ord Schultz använder. Han avslutar sin krönika med orden: ”Informationen vill vara fri men ingen vill ta ansvar för den. Så etableras ansvarslöshet.”
En man jag känner som söker efter kärleken med hjälp av ett annat socialt medium, en kontaktsajt, har fått de mest infama påhopp om sin sexuella kapacitet av kvinnor som uppenbarligen känner ett av hans ex. Men varför? Varför vill man vara elak? Det är uppenbarligen lättare att vara elak på nätet än öga mot öga. Skulle Tranberg säga det som han skrev rakt i ansiktet på kvinnan? Knappast.
Det kan ju inte gärna vara mediet i sig som gör att man får lust att vara elak i stället för vänlig. Men det blir lättare, mycket lättare.
Det händer något när vi inte längre möts fysiskt. Det är väl känt från olika krigssituationer att det är lättare att trycka på knappen än att avfyra geväret mot fienden. Det har många gånger visat sig anmärkningsvärt svårt att få soldater att verkligen skjuta. Det har också gjorts olika studier som visar detsamma. Bland annat detta tankeexperiment: Ett tåg är på väg mot fem människor som kommer att dödas. Du kan rädda dessa fem genom att växla in tåget på ett annat spår så att bara en dödas. Skulle du göra det? Ja, svarar majoriteten. Så ändrar man frågan till: Om du knuffar ut en människa på spåret så räddas de fem. Skulle du göra det? Nej, svarar majoriteten.
Vi människor är fysiska varelser. Och som varande sociala varelser, för att inte säga flockdjur, har vi en hjärna som är konstruerad för fysiska möten. (Vår hjärna är i grunden likadan som för, säg hundratusen år sedan.) Och som, tänker jag, behöver just fysiska möten.
När du och jag står mitt emot varandra ser vi varandras ansiktsuttryck och gester och hör röstens tonfall som skiftar oupphörligt. Vi förnimmer varandras dofter och feromoner. Kanske tar vi i hand, kramas eller klappar varann på axeln. Genom hjärnans spegelceller upplever vi varandras känslor. Alla dessa intryck utlöser kaskader av hormoner och signalsubstanser som färgar våra känslor och tankar.
När vi ”möts” i det sociala mediet faller allt detta bort. Ingen öm, skämtsam eller allvarlig röst, inga skratt, inga suckar, inga dofter, ingen skugga som drar över ansiktet, inga ”vibbar”. Bara, bara orden återstår. Hur mycket fattigare det blir… Jag anar att det kan vara en mycket mer genomgripande förändring än vi ännu förstår.
