En kväll skulle min elöverkänsliga väninna göra mig sällskap till en jazzklubb och hon gladde sig mycket. Hon kan inte vistas var som helst; i många offentliga lokaler blir hon utsatt för alldeles för mycket strålning och blir speedad, tappar koncentrationen eller blir helt utmattad. Och vi vet bägge två att den som börjat bli känslig ska vara oerhört försiktig med vad hen utsätter sig för, eftersom ens känslighet snabbt kan förvärras. Stor varsamhet är av nöden.

Nu skulle vi dock vistas i en mysig källarlokal med typisk jazzklubbskänsla, och där är det av allt att döma en ganska skonsam miljö ut strålningssynpunkt. Några av mina andra elöverkänsliga (det heter så fast det numera mest handlar om den trådlösa tekniken) bekanta hade varit där och förvånats över hur länge de orkade stanna.

Vi slog oss ned vid ett av de små borden, tog en öl och började njuta av den härliga svängiga musiken. Det gick ett antal minuter – och jag såg hur min väninnas ansikte började förändras. Från att vara glad, pigg och glittrande och se ut som hälsan själv, blir hon gråare och gråare, ser mer och mer uttröttad och sjuk ut.

Och det går fort, efter tre kvart är hon askgrå och orkar knappt hålla ögonen öppna. Jag tror aldrig jag sett en så snabb och dramatisk förändring hos en människa.

Bara att ge sig av därifrån, för hennes del. Hon övertalade mig att stanna, och sa att hon var så glad för den stund med härlig musik som varit. Men jag satt där och var så bedrövad. Hon som hade glatt sig så!

Det var väl ett trettiotal personer i lokalen och njöt av jazzen. Vi kan nog utgå från att alla utom hon och jag hade mobil eller smartphone. Och det jag sett under konsertens första del var att ett par personer satt och lekte nästan oavbrutet med sina smartphones. Förra gången jag var där tillsammans med några elöverkänsliga var vi ensamma i lokalen och inte en mobil så långt ögat såg.