Vi människor är sociala varelser, för att inte säga flockdjur, det är inbyggt i vår hjärna. Den mänskliga hjärnan är byggd för språk, inte för ett språk, utan för språk, så många du behöver. När jag föreläser om språk för pedagoger brukar jag alltid säga: Använd alla språk du har för att nå fram till barnet!

Men om vi inte har något gemensamt språk alls? Hur kommunicerar vi då samhörighet med varandra? Vi har ett suveränt medel: att härma varandra. Att härma den andre är kanske det första sätt vi har att visa att vi hör ihop, att vi vill nå fram till varandra.

Det gör vi ända från första stund. En nyfödd kan härma någon som räcker ut tungan. För den förmågan sörjer spegelneuronen, de system i hjärnan som gör att när babyn (eller du) ser någon göra en rörelse så aktiveras samma celler i babyns hjärna (eller din) som hos den som utför rörelsen.

Ett underbart exempel fick jag en gång när jag tränade qigong med en grupp, och en mamma hade sin lilla tremånaders baby med. Medan vi vuxna tränade låg hon på en madrass och mådde gott. Man hörde små ljud ibland. Vid ett tillfälle stod vi alla på ett ben och rörde det andra i luften. Och då ser jag plötsligt att den lilla har sträckt upp ett ben – samma ben! – i luften och viftar med det. Tre månader och vill vara med.

Men vi vuxna imiterar babyn också. Om babyn viftar med handen gör vi samma gest. Babyn säger Äähh och vi säger Äähh. Genom att göra samma rörelse eller ljud visar du ju att du ser eller hör den andre och vill ha kontakt.

Detta bär över alla andra gränser och används i de mest skiftande situationer. På en skiva jag har med musik av Mikis Theodorakis sjunger Arja Saijonmaa en sång om fångar som torteras i ett av den grekiska juntans fängelser. Fångarna knackar i väggen till varandra: ”Tack, tack slår du, tack, tack slår jag. Genom väggen förs vårt hemliga språk: jag lever än, jag håller ut!”

Det räcker med beit
Vi använder det vi har, hur mycket eller litet det än må vara. Vi vill ju nå fram till varandra. En god vän till mig som är förskollärare arbetade en tid med föräldralösa barn i ett flyktingläger i Gaza. Han kunde nästan ingen arabiska, men han hade sin lyhördhet. Vid ett tillfälle hade man lyckats uppbåda något så osannolikt lyxigt som papper och kritor så att barnen kunde få måla.

En liten pojke, kanske fyra-fem år gammal, ritade under stor koncentration något, en sned fyrkant med något diffust i mitten, och visade för min vän. Vad kunde det vara? Det var uppenbart att det var något viktigt, något mycket viktigt.

De gjorde sitt bästa att försöka förstå varandra. Plötsligt sa pojken: ”Beit” och började gråta. Vad betyder beit? Det betyder hus eller hem.

Under flera dagar kommunicerade sedan dessa två endast men ordet beit. Pojken sa beit, den vuxne sa beit, och gråten kom. Den förlösande gråten.

Ja, när någon finns och tar emot sorgen och förtvivlan behövs inte så mycket ord. Det kan räcka med ett enda. Och kritor.