Nu när jag vilken dag som helst blir mormor läser jag allt om bebisar, bland annat en artikel i DN nyligen om ”potträning”. Många svenska barn går med blöjor till framåt tre års ålder. Bekvämt men inte helt lyckat, kan ge fler urinvägsinfektioner t ex. Dyrt och miljöbelastande. Och onödigt. I artikeln berättades att barn i Vietnam brukar vara torra före ett års ålder.
I Sverige gillar vi nu för tiden inte ett träna små barn, och potträning har kommit helt ur mode hos oss. Men jag tror ordet ger fel associationer. Det handlar egentligen inte om träning utan om kommunikation med barnet så att en lär sig upptäcka signalerna, i kombination med ren betingning: den vuxne gör ett ljud som barnets hjärna lär sig förknippa med att kissa eller bajsa.
När jag berättade om detta för min brorsdotter som är nybliven mamma sa hennes senegalesiske man att så gör de i Senegal också.
Då mindes jag plötsligt när jag var på semester i Algeriet för tjugo år sedan. I skuggan under ett stort träd satt ett gäng mammor med småbarn. Vi kom i samspråk, så mycket man nu kan det när det är kroppen man får använda, och snart satt jag med en baby i knät. Som strax kissade på min kjol, inga blöjor där inte! Och alla mammor höll på att skratta ihjäl sig. Och jag kunde ju inte få veta: hur gjorde de? Men nu vet jag.
EC kallas det. Se t ex sajten blöjfri bebis. De finaste berättelserna jag läste där handlar om vilken fördjupad kommunikation föräldrar upplevt med sina små. Och jag tänker att det är dumt av oss att inte använda betingning som är ett helt automatiskt, omedvetet sätt att lära (Pavlovs hundar) och inte har någonting att göra med det vi kallar träning.
Vår omedvetna hjärna med all dess kapacitet är vårt medvetandes bästa bundsförvant. Och det har förstås föräldrar vetat långt tillbaka, innan vi vande oss vid att köpa bekvämlighet.