Arbetsro för hjärnan betyder inte ro för kroppen. Det verkar som om det finns många olika samband mellan kroppsrörelse och en rörlig hjärna

Vi vet nog alla en del om vad som behövs när vi ska lösa problem eller fatta stora beslut. Vi kan behöva ”smälta intrycken”, ”sova på saken” och ”låta det mogna”, allt uttryck för att vi människor vet en del om vad vi behöver. Den omedvetna hjärnan behöver få sin tid. Det är dock inte likgiltigt vad vi gör under tiden.

Lite lagom aktiv…
Jag läste om ett experiment där man undersökte när människor hade lättast att lösa ett problem efter att ha fått en kort paus. Tre grupper fick tillbringa pausen på olika sätt. En grupp fick vara helt inaktiva och bara vila. En annan grupp fick syssla med en enkel uppgift: sortera föremål i färger, vilket inte kräver mycket av hjärnan men aktiverar (en del av) kroppen. Den tredje gruppen fick syssla med mer krävande tankeproblem. Det visade sig att de som sorterat färger hade lättast att sedan lösa den ursprungliga uppgiften.

Det är nog så här: att syssla med uppgifter som kräver mycket fokus av hjärnan konkurrerar med den ursprungliga uppgiften om hjärnkapaciteten . Men att inte göra något alls verkar inte heller vara bra, då blir hjärnan slö.

Orkar du tänka?
Vi behöver aktivera kroppen för att orka tänka. När jag håller kurser brukar jag göra att antal korta pauser där deltagarna får prata med varandra. Under dessa tvåminutare ber jag dem numera alltid att stå upp. Och det slår aldrig fel – efter tre intensiva timmar har jag, i stället för en hålögd församling, ett leende piggt gäng.

Detta blev jag klar över efter en egen erfarenhet av saken. Jag satt en gång på ett bibliotek, plöjde en försvarlig hög etenskapliga artiklar, och försökte hålla mig vaken. Allt var intressant, det var inte där det brast. Jag försökte med att tänka, som vi så ofta gör: ”Nu måste jag koncentrera mig”. Den tanken skärpte hjärnan i högst en halv minut. Till slut kom jag på en idé. Jag tog papperen och lade dem i en fönstersmyg där jag kunde stå upp och läsa. Nu gick det utmärkt att koncentrera sig – ett par timmar till.

Vad hände? När jag ställde mig upp aktiverade jag två sinnen som är riktiga doldisar
men viktiga för att hjärnan ska orka tänka, nämligen balans- och muskelsinnena. Dessa skickar signaler till reptilhjärnan som i sin tur väcker upp tankehjärnan. Och om du tänker efter: hur ofta hade det hänt att du somnat stående?