I min förra blogg skrev jag att ett minne inte är något som finns i hjärnan, utan något som sker. Varje gång ett minne dyker upp är det ett antal tusen eller millioner samverkande hjärnceller som aktiveras samtidigt.

Som ett hjärtslag
Minnen är skeenden, de skapas när de efterfrågas. En hjärnforskare jämför ett minne som ”dyker upp” med ett hjärtslag.

Samma forskare gav en av sina böcker titeln Hjärnskulptur för att betona att allt som du upplever och gör förändrar din hjärna i en ständigt pågående process.

Falska minnen är lika verkliga
Det finns forskning som visar hur lätt det är att plantera in falska minnen hos människor, både barn och vuxna. Hjärnan kan märkligt nog inte skilja på egna, verkliga minnen och inplanterade.

Minnesforskare har talat med barn om olika händelser och sedan ”minns” barnen att de var med när det hände, fast de bara fått det berättat för sig. En berättelse på en förskola handlade om en mindre olyckshändelse: ”Minns du när han spillde choklad på den vita nallen?” Detta som aldrig hänt mindes barnen livligt, och en del av dem fyllde också i detaljer.

Små barn är ju lättsuggererade, tänker du kanske nu. Tror du att det gick över när du blev vuxen? I så fall tror du fel.

Fanns det en radio i väskan?
På en järnvägsstation riggades en scen där resenärer blev vittne till vad som tycktes vara ett brott. Sedan kom ”polisen” och förhörde ”vittnena”. Bland annat frågade man dem om väskan som stått på perrongen. ”Det här är viktigt. Minns du om det stack upp en radio ur väskan eller inte?”

Några hade sett en radio, andra sade nej, det fanns ingen radio. Och det fanns det ju inte, men inte nog med det, det fanns ingen väska heller. Ändå mindes de flesta att de sett den.

Våldtäktsmannen i tevestudion
Eftersom minnen skapas i hjärnan kan de också förändras. Olika minnespår kan dyka upp samtidigt och förväxlas med varandra. För ett exempel står den minnesforskare, Daniel Schacter, som i en bok berättar om när han själv blev anklagad för våldtäkt. Lyckligtvis – för honom – satt han i en tevestudio samtidigt som våldtäkten skedde. Ändå hade den våldtagna kvinnan kunnat gå ed på att det var han. I själv verket hade hon ett honom på teve en kvart innan hon blev våldtagen, och sedan hade hennes hjärna förväxlat hans ansikte med våldtäktsmannens.

Till och med sin våldtäktsman kan en alltså ta fel på. Nog förstår man att vittnespsykologi är svårt!