Den mänskliga hjärnan har många fascinerande egenskaper. Bland annat har den en drift att förstå. Det betyder att den ständigt frågar: ”Varför?”

Detta är vad en forskare, Peter Gärdenfors, kallar ”en kausaldrift”. Boken där han nämner detta heter mycket riktigt Den meningssökande människan. Människans hjärna tycks helt enkelt inte stå ut med att inte förstå. Den söker efter mening och sammanhang i allt den är med om. Det verkar gälla allt från det enklaste till det mest komplicerade, från det mest banala till det mest fruktansvärda.

Och hittar hjärnan inga sammanhang så uppfinner den dem själv.

Barn uppfinner förklaringar
Detta sökande börjar tidigt i livet. Forskare har berättat historier för barn där något inte går ihop, eller där något led saknas för att historien ska bli begriplig. Barn som får höra en sådan historia lägger själva till en tänkbar förklaring när de återberättar den. Ett exempel: ett antal förskolebarn fick höra en berättelse om en flicka som fyllde år och som var ledsen. Ingen förklaring gavs till ledsnaden.

När barnen sedan fick återberätta historien lade de själva till något som gjorde det begripligt. Ett barn sade att födelsedagsbarnet glömt sätta på sig sin fina klänning, ett annat att hon hade bråkat med sin mamma. På så sätt skapade barnens hjärnor ett rimligt sammanhang.

Läsfelen var logiska
Andra forskare undersökte barns läsning och analyserade vilka läsfel de gjorde. Det visade sig att barn som läser ”fel” i själv verket skapar mening i det de läser. ”Ovan molnen” läste till exempel några barn som ”ovanför molnen”, ett ord som är längre och därför borde vara svårare att läsa. I själva verket var det lättare, eftersom det var ett ord som barnen kände igen. Ovan var däremot ett ord barnen inte hade hört och som därför inte hade någon mening för dem.

Gång på gång visade det sig att ”läsfelen” inte var slumpmässiga utan skapade mer ordning i texten för barnen. Jag mins också flickan i förskolan som satt med en bok om djur i trädgården. När hon såg på en bild av en igelkott pratade hon om ”snigelkotten”.

Gudomar och Higgspartiklar
Det slutar inte för att vi blir vuxna. Mänskliga kulturer är fulla av meningssökande. Religion och mytiska föreställningar, till exempel om hur livet en gång uppkom, finns i alla kända kulturer.

I vår tid har vetenskapliga förklaringar för många ersatt religionen som meningsbärare. Men myter och vetenskap, gudomar och Big Bang, skogens andar och Higgspartikeln (som har kallats Gudspartikeln!) fyller i en mening samma funktion. De hjälper oss människor att få förklaringar och att uppleva mening i det som sker.

Livet måste ha mening
Rubriken är titeln på en bok av Viktor Frankl som beskriver hur en människas förmåga att se en mening i det som sker kan hjälpa henna att överleva det allra värsta, nazisternas förintelseläger. Han själv och andra som förmådde göra detta överlevde oftare fram till befrielsen, medan de som upplevde lidandet som helt meningslöst lättare dukade under för hunger och sjukdomar.

Ja, livet måste ha mening – i stort som smått. ”Det här är meningslöst” är något av det mest negativa vi kan säga. Nej, varför ska vi spilla tid på något som är meningslöst? Vi människor törstar ju efter mening.