Häromveckan medverkade jag i programmet Hjärnkontoret och talade om flerspråkiga barn. Innan dess var det Lika – olika, en programserie om hörselskada och teckenspråk, med samma tema. Där intervjuade Özz Nujen mig (förlåt, Özz, jag hittar just nu inte rätt u, det där med taket över, för ditt namn!) och frågade bland annat: ”Vad finns det för myter om flerspråkighet?” Jag tänkte efter lite innan jag svarade: ”Jag tror den vanligaste myten är att det finns begränsningar i hur många språk ett barn kan lära sig. Men den mänskliga hjärnan är så otroligt smart. Och den är byggd för språk. Inte för ett språk utan för språk, så många du behöver”.

Dagen efter något av programmen kom en nybliven bekant fram till mig och sa: ”Jag såg dig på teve igår. Det var så intressant. Jag hade ingen aning om att barn kan lära sig i princip hur många språk som helst!”

Sedan berättade hon något som är lite grann sorgligt. ”Vi har en adopterad dotter som kom från Kina när hon var ett år gammal. Nu är hon sju.  Min man och jag funderade på om hon skulle få gå i lördagsskola och lära sig kinesiska också, men vi avstod, för vi trodde det skulle bli för mycket för henne.”

”Ja, ju tidigare desto bättre, men varför inte börja nu? Bättre sent än aldrig!” sa jag.

Nu har jag föreläst om dessa frågor i mer än tjugo år och jag blir både ledsen och arg att höra att det fortfarande händer att föräldrar får rådet av läkare eller bvc-sköterskor eller andra som borde veta bättre, att inte prata så många språk hemma. ”Det kan bli rörigt för barnet!” säger man. Och: ”Barnet kan bli förvirrat!” GLÖM DET! Det blir inte rörigt! Den som blir förvirrad är den enspråkiga lyssnaren, som inte förstår vad som händer.

Om ett språk utvecklas svagt hos ett barn så beror det inte på att ett annat språk finns närvarande, utan på dåliga förutsättningar för det språket. Så jag säger: Så mycket som möjligt av så många språk som möjligt så ofta som möjligt och så tidigt som möjligt!

Eller, som en indisk pappa sa till en förskollärare som oroligt undrade om det var så bra för barnen att de talade ”så många” språk, nämligen fem, i familjen: ”Varför inte fem? Varför inte hundra?”