Jag läser en bok med titeln: En annan VÄRLD. En debattbok om livet med elektromagnetiska fält.

För mig, som läst på om dessa frågor i femton år och tagit del av mängder av vittnesmål och vetenskapliga artiklar, är det viktigt med alla berättelser från dem som vet bäst, alltså de som själva är drabbade.

I förordet skriver författaren, Christine von Hedenberg: ”Jag är elöverkänslig. En onekligen rätt knepig diagnos som gör att jag ofta känner mig utanför, stenålders, omodern och ibland faktiskt mår väldigt dåligt”.

Oklara diagnoser eller ”bara” sömnproblem
Hon skriver för att omvärlden lättare ska förstå. Hon tänker både på dem som inte tror på att elöverkänslighet finns och på alla dem som inte vet varför de själva mår dåligt.

”Min förhoppning är att många av dem som mår dåligt i dag i största allmänhet, kanske har oklara diagnoser eller ”bara” sömnproblem kan få en vink om att de inte behöver göra så stora förändringar i sina digitala vanor för att må lite bättre”.

Att välja vad man orkar med
Christine beskriver lågmält och sakligt hur hon ständigt tvingas att noga välja vad hon utsätter sig för. Umgänge med barn och barnbarn och andra nära och kära går förstås först.

”Jag har haft en härlig lördagkväll med min yngsta son Tomas och hans barn.” Vad som händer sedan vet hon. ”Att jag blir helt tom och tung i huvudet dagen därpå och sover hopplöst illa får jag räkna in.” Och: ”Man blir som tömd på energi i vissa miljöer”.

Hon talar också om ”den förlamande tröttheten, hjärnan som inte hänger med, dimman i huvudet, symtomen som kommer och går, kommer och går”.

Här har vi i ett nötskal några av de vanliga symtomen hos en som har svårt att tåla mikrovågor från trådlös teknik (inte i första hand el, vilket det vedertagna men inte helt lyckade ordet elöverkänslig kan få en att tro).

Att tåla en lampa men inte en annan
Författaren förklarar enkelt och lättbegripligt att antal begrepp och går igenom skillnader mellan exempelvis olika lampor, olika spisar och olika ugnar, sådant som gör att en kan må sämre av en lampa eller spis än av en annan.

Hon har redan för ett tiotal år sedan skrivit en bok om detta, Något som finns men inte syns. Och nu funderar hon över varför det är så svårt att få gehör och att nå ut med denna fråga, trots de mängder av vetenskapliga belägg som hela tiden hopar sig. Det handlar om ekonomiska intressen förstås, men också om både nyttan, glädjen och fascinationen av denna teknik, som gör att de flesta inte vill höra talas om att det skulle finnas några problem med den.

Jag tänker ibland att Christine är lite väl lågmäld, jag skulle nog vara mer upprörd. Men, det är nog pedagogiskt klokt att vara lågmäld. Men hon säger också, helt riktigt: ”Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten är jättefega. De kör med dubbla budskap, råder barn att använda handsfree. Samtidigt som de menar att ingenting pekar på samband mellan mobilprat och ohälsa.”

Jag skulle nog också trycka ännu hårdare på all den forskning från oberoende forskare som finns. För mig är det solklart: mikrovågorna från smartphones, Wifi, paddor och mobilmaster påverkar vårt nervsystem. De som kallas elöverkänsliga är bara de som drabbats först.

Men det viktiga är att detta skrivs. Det måste ju bara berättas.