Det är trevligt att ge – men den som kan ge är ju i överläge.  Sverige har genom åren gett mycket bistånd till fattiga länder, bland annat till Tanzania. På Palmes tid var landets dåvarande president Julius Nyerere i Sverige. Han tackade svenska folket för allt bistånd vi gett, men han sade också en annan sak som etsat sig fast hos mig. Han sa ungefär att det egentligen är en förolämpning att behöva vara den som tar emot. Ja i en rättvis värld skulle det ju inte vara så.

Vi vill ge. Och vi vill att världen ska vara rättvisare. Nästan alla verka vilja det. Förutom sitt belöningssystem tycks den mänskliga hjärnan faktiskt ha ett ”rättvisesystem”! Flera studier har nämligen visat att människor vanligen reagerar på när en uppgörelse är orättvis och hellre själva avstår från en fördel för att uppnå rättvisa för andra, även helt okända personer.

Jag har själv gett bort både getter och åsnor och höns, som julklapp till vänner, och både de och jag fått känna oss goda, medan en fattig kvinna någonstans i världen naturligtvis blivit glad. Men Nyereres ord har skavt. Och vi som var unga och radikala på 70-talet föraktade välgörenhet, av samma skäl som Nyerere.

Så vad är bättre? Kanske mikrokrediter? Jag fick tips om KIVA (det finns säkert andra också), satte in en summa där, lånar ut 25 dollar eller mer till ett antal låntagare som jag själv väljer och ger en valfri slant till administrationen. Så småningom börjar pengar droppa tillbaka in, jag får besked om det, och samma pengar kan göra nytta igen. Och igen och igen.

Och hon (jag väljer kvinnor) får tillfredsställelsen av att ha gjort rätt för sig. I stället för förolämpningen.