De av mina äldre vänner som inte har egna barnbarn uttrycker ibland en viss förundran, eller rentav lätt irritation, över vår upptagenhet med de små. ”Dom har ju aldrig tid längre”, säger en. En annan: ”De måtte vara otroligt tidskrävande, de där små”.

Jag var själv tidigare lite undrande när en väninna, återigen, valde bort min fest för att umgås med barnbarnet. Men nu vet jag. Tidskrävande? Nej, meningen med livet! Livets efterrätt, säger en del, men det är sannerligen ett understatement.

Nu när min lilla är ett år gammal säger jag: Det finns inget i livet jag hellre gör än umgås med henne!

Jag har haft glädjen att göra det ett par gånger i veckan ända sedan hon var ett halvår. Och som mormor har jag förmånen att kunna släppa allt annat under tiden. Jag går in i hennes tillvaro och bara flyter med. Total närvaro och rena skära lyckan.

Jag tror det är naturens mening att vi äldre ska var med mycket i barnens liv. Människan är ju det enda djur som slutar föda ungar när vi fortfarande har lång tid av livet kvar. Vi kan vara med och stå för lugn, närvaro, klokhet, självklarhet. Jag tror att vi förmedlar en massa livskunskap långt utöver vad det finns ord för.

Och jag tror att många av oss känner detta inom oss. Särskilt kanske om vi fått möjligheten att vara med mycket redan i början. Det är mening, närvaro, lycka. Därför väljer vi, så fort vi får chansen, barnbarnen.

Livets efterrätt? Nej, snarare huvudrätten!