Eller: It takes a village to raise a child, för det är ett engelskt talesätt. Och så sant!

En dag under sommaren hade familjen  besök på landet av en ung släkting med sina två små, en tvååring och en nästan nyfödd. Tvååringen var blixtrande svartsjuk, mamma mycket kärleksfull, mycket klok och mån om att göra allt rätt. Under vår promenad anförtrodde hon mig: ”Det är mycket svårare än jag trodde. Att räcka till”.

Ja det är svårt, för att inte säga omöjligt. En enda människa när det behövs en by. Det är orimligt att en enda människa ska behöva ta hand om två barns alla behov och känslor.

För många år sedan undervisade jag en tid i svenska för invandrade kvinnor. Det lärde jag mig mycket av (förmodligen mycket mer än eleverna). Bland annat fick jag se byn i aktion, en gång när vi lärare var hembjudna till en turkisk kvinna. När vi kom dit fanns där sex eller sju kvinnor med små barn. Barnen gick ur famn i famn, en kvinna satt och kelade med en annans barn, de som behövde fixa i köket gjorde det i lugn och ro för det fanns alltid någon som kunde ta sig an deras små. Och de vuxna kunde umgås med varandra och inte bara vara hänvisade till umgänge med småttingar. Barn och vuxna behöver vuxna och barn.

Bilden av denna lugna och glada samvaro har stannat kvar hos mig, där alla barn fick mycket kärlek och uppmärksamhet av många olika vuxna och mycket stimulans av andra barn. Jag tänker: ”Det är förstås så här det är menat att vara!” Vi är ju sociala varelser vi människor, för att inte säga flockdjur, det är inbyggt i vår hjärna. Det behövs en by. Eller en flock.

Redan från början är vi sociala. Små babysar blir stimulerade av umgänge med människor i olika åldrar och de är nyfikna på andra barn på ett annat sätt än de är på vuxna.  Det finns en föreställning i vårt samhälle om att små barn mår bäst av att bara ha få människor omkring sig. Det stämmer inte. Vad de däremot behöver är kontinuitet, vuxna ska inte försvinna eller bytas ut, det är då det  blir otryggt. Små barn kan vara trygga med och relatera till ett stort antal andra människor under förutsättning att de träffar dessa ofta.

Vi har alltså förväxlat kontinuitet och fåtal. Att barnet behöver fasta och trygga relationer betyder inte att dessa relationer måste vara få. Tvärtom, det måste vara en otrolig fördel för ett litet barn att redan från början vara van vid och trygg med många vuxna. Då finns ju alltid någon, oavsett vad som händer i livet.

Den lille svartsjuke tvååringen skulle vara mycket lugnare om det fanns andra barn och vuxna runt omkring, som han kunde ha glädje av medan mamma ammar. Vi släktingar var i det avseendet under besöket av begränsat värde eftersom han inte träffar oss så ofta. De öppna förskolorna som finns i många kommuner är ett hyggligt och, skulle jag tro, i en del fall helt nödvändigt surrogat.

En sida av den moderna ensamheten är att en del föräldrar inte längre godkänner byns medverkan. När jag växte upp var det självklart att alla vuxna sa ifrån när vi barn bar oss dumt åt. Alla förväntade sig det. Nu händer det att föräldrar tvärtom surnar till eller blir sårade när grannen eller vännen ingriper, som om det i sig innebar kritik av deras uppfostrargärning, i stället för ett självklart och nödvändigt bidrag.

Tänk så mycket enklare för ett barn att förstå vad som gäller i sociala sammanhang om alla vuxna signalerar samma sak! Släpp in byn säger jag!