I veckan besökte jag ett par kära vänner på deras nya ställe på landet. Ett litet paradis med domherrar, tofsmesar och hackspettar vid fågelbordet och en praktfull nattlig stjärnhimmel. Kvinnan, A, är svårt elöverkänslig sedan länge, och när de fått nya grannar som hade massor av trådlöst och vars son spelade dataspel hela nätterna fick A inte en blund i ögonen, så de var tvungna att flytta.

Nu är det bättre. Inga dataspelande tonåringar i närheten. A mår bra nu, utom vid de nästan dagliga tillfällen när hon plötsligt blir blek och darrar och inte orkar någonting. Det pågår en stund, tills det lika plötsligt släpper och hon är sitt vanliga kraftfulla jag igen, full av planer och idéer för det nya huset.

De här tillfällena, ja de gissar att det beror på militärflyget, militären har ju mycket starka trådlösa system. Det är kanske det som ofta väcker henne på nätterna också.

A drabbades på 1980-talet när hon var programmerare. Det var på den tiden datorerna strålade starkt och många drabbades av de typiska symtomen: koncentrationssvårigheter, huvudvärk, sömnproblem, stresskänsla, utmattning. Med mera. Uttrycket elöverkänslighet myntades och föreningen för el- och bildskärmsskadade, förkortat FEB, bildades.

TCO inledde ett pionjärarbete så att numera är strålningen från skärmarna inte det stora problemet. Med skonsammare teknik blev många elöverkänsliga mycket bättre eller helt bra.

Så var det frid och fröjd några år. Tills mobilerna kom. Nu är det den trådlösa tekniken de flesta blir dåliga av. Och i alla länder, Tyskland, Schweiz, England, Kanada, you name it, där man undersökt frågan, har man hittat ett antal procent som är drabbade.

Med så mycket pengar i branschen så pågår det ett enorm mörkande av fakta här, precis som skedde med rökningen under fler årtionden. En vän till mig som är läkare berättade: ”När jag utbildade mig fick vi inte säga till patienterna att rökning är farligt!” Och nu? Häromåret gick en elöverkänslig vän till en läkare som sade till henne: ”Jag vet vad du lider av, men jag får inte säga det!”

Mina vänner på landet intervjuades för lokaltidningen, med anledning av att Telia nu nekar dem fast telefon, och A kan ju inte använda mobil. Journalisten blev mer än överraskad när chefredaktören helt enkelt strök en passus från artikeln. Gissa vilken? Den om elöverkänsligheten. ”Det har aldrig hänt förut”, sa hon skakad.

Vad kallar man sånt? Ja finns det något annat ord än censur?