Igår var det internationella mansdagen, och jag läste i tidningen beskrivningar av ganska trist manlighet. Själv har jag sedan ett år umgåtts med en sorts manlighet som var ny för mig.

Jag hade aldrig varit med på jakt och inte ätit kött på tio år, när jag träffade en passionerad jägare.

Eftersom jag inte har något principiellt mot jakt – det är ju vanligen de tama djuren som far illa, inte de vilda – så bestämde jag mig för att hänga med på älgjakt. Och nu äter jag kött. Men bara jaktlagets nedlagda. Älg, rådjur och vildsvin.

Ett dussin män och en kvinna
Ett dussin män, och en kvinna, ingår i jaktlaget. De är mellan trettio och sjuttio år gamla. Jag har blivit ganska tagen över hur det hela går till. Hur noga och omsorgsfullt jakten förbereds och genomförs. Säsongen inleds med provskjutning några dagar innan jakten börjar, så man se att alla har tillräcklig pricksäkerhet.  Jaktledaren håller kollen.

Jaktens morgon börjar med gemensam genomgång av dagens jaktområde. Man pratar om vad man såg älgar senast och var de kan tänkas hålla till nu. Man klurar på var passen ska stå och i vilka riktningar hundarna ska driva viltet.  Det här tar en stund. Stämningen är lugn, koncentrerad, och varm.

Så drar man lott om vilka som ska stå på vilket pass, och alla går ut till sitt.

Långt från schablonen
När medlemmarna i laget samtalar om djuren och naturen hör jag en så stor omsorg och respekt för det vilda. Gör allt du kan för att undvika skadskjutning. Vid minska risk för detta, avstå från att skjuta. Blir ett djur trots allt skadskjutet så följer man det och spårar tills man hittar det. Älgko med kalv inom skotthåll: alltid skjuta kalven före kon så inte den mindre blir lämnad ensam ens en minut.

Listan med jaktregler som man måste hålla sig till är en halvmeter lång. Jag fick höra att en medlem blivit utesluten efter att han två gånger brutit mot ett par av dessa regler.

Som kvinna och okunnig nybörjare känner jag mig inte det minsta utanför. Inga råheter, inga plumpa mansskämt. Inte tillstymmelse till machokultur. Det är så långt ifrån alla schablonbilder av jägare som tänkas kan. Snarare en mjuk stämning.

I tiotusen år…
Så är den första älgtjuren fälld och radion meddelar: Dags för lunchpaus. När vi samlas kring den tända brasan i skogsbrynet tänker jag: Så här, minus tekniken, måste det ha gått till i tiotusen år. Samlas, prata erfarenheter, lägga upp strategin, genomföra jakten. Och efteråt samlas kring elden. Jag tänker på hällristningarna jag sett vid Nämforsen i Ångermanälven: massor av älgar.

När jag känner de här männens lugn och vänlighet tänker jag: ”Män som jagar kanske inte behöver slåss?”