Det verkar faktiskt som om människohjärnan har en inbyggd känsla för rättvisa.

I studier som hjärnforskare gjort har det visat sig att hjärnans belöningssystem aktiveras så att vi känner tillfredsställelse när rättvisa skipas, t ex så att pengar fördelas rättvist eller en regelbrytare får ett straff. Detta sker även då vi inte alls är personligen inblandade. Vi kan även avstå från egen belöning, t ex i form av pengar, om det innebär att syndaren blir straffad.

Jag fick ett fint exempel på vårt inbyggda rättvisepatos i en krönika i Dagens Nyheter den 18 april, signerad Ole Rothenborg. Den inleddes med orden: ”Det var inte skadeglädje, men den sköna känslan av att rättvisan segrar till slut.”

Det handlade om bilister som vid en uppfart på motorvägen vid Henriksdal i Nacka släpper fram varandra enligt blixtlåsprincipen, en från höger, en från vänster…

Alla sköter sig exemplariskt – ja, nästan alla. ”Så har vi de där bilisterna som …sveper förbi hela kön i bussfilen. Vi andra ser på dem med djupaste förakt. Vi tutar inte, hytter inte med näven, vi bara föraktar och tänker: En dag ska rättvisan hinna ikapp er. Igår gjorde den det. Bakom kurvan stod polisen och vinkade in dem.”

Och han avslutar med orden: ”Tänk vad lite rättvisa kan förgylla en morgon.”