Ett nyfött barn känner igen sin mammas röst, det är en allmänt känd sanning. Alla som arbetar i förskolan har hört detta. Det står i böcker. Jag har också själv påstått det i en tidningsartikel.

Det intressanta är att det är fullständigt fel. Det är omöjligt att känna igen rösten, för den låter helt annorlunda när den burits genom luften, så som babyn och vi andra hör den, än genom kropp och fostervätska, som fostret hör den.

Så vad är det då barnet känner igen? För något är det. Det känner igen mammas sätt att prata skulle jag snarare säga. Och där ingår språkmelodin, språkets ljudmässiga helhet med tonlägen, rytm och betoningar, ja allt det som gör att svenska inte låter som danska eller arabiska eller kinesiska.

Ett nyfött barn har alltså redan en språklig erfarenhet, främst av språkmelodin i mammas språk, ett eller flera. Så det bokstavliga innebörden av ordet modersmål kanske skulle vara det – eller de – språk som barnet hört redan i mammas mage!

När barnet sedan börjar tala kommer först de språkljud som är lätta att forma, som m och a (så det är ingen slump att mamma heter ungefär detsamma på många språk). De ljud som är svårare att åstadkomma kan vi höra barnet träna på: rrr,  sch… Dessa besvärliga ljud kan ta några år att få ordning på.

Men inget barn behöver träna på modersmålets språkmelodi; inget barn bryter när det börjar tala sitt eget språk. Det sitter från början. Ett litet barn som vill säga banan men ännu inte kan uttala hela ordet säger inte ba eller ban utan nan. Det är den betonade stavelsen som kommer först. Ingen svensk unge säger ba för banan.

Små barn plockar upp det här snabbt, också när de möter ett nytt språk. Ett litet barns hjärna är fortfarande vidöppen för uttalsskillnader. Men efterhand stängs den mer och mer.

Vad är det för roligt med Bystedt?
Att lyssna in nyanserna i uttalet är vi suveräna på som små, sedan blir det svårare och svårare. Och då hjälper det inte att ha vistats lång tid i landet och ha goda språkkunskaper i övrigt. En granne med spanska som modersmål berättade för mig om den gången han kom hem och levererade ett skämt som fick hela familjen, den svenska hustrun och de tre sönerna, att se ut som fågelholkar. Det var så att han hade fått en kollega som hette Bystedt. Och det var ju så roligt, eftersom hon hade, som han sade, ”en mycket välutvecklad byst”. ”Ja, och?” sa familjen.

Jo, han uppfattade namnet som Byst-edt. Det gör ingen ursprungssvensk. För oss är det självklart att namnet består av By–stedt. I by är dessutom y-ljudet långt, i byst är det kort. Det hör vi infödda svenskar.

Det intressanta är nu att små barn uppfattar de här nyanserna, men hos en vuxen som lär sig språket går de förbi (om man inte får en undervisning som fokuserar särskilt på detta, för då kan man lära sig höra det). Den här mannen kom på 1970-talet som flykting till Sverige. Han var journalist i hemlandet, och i Sverige har han fortsatt i sitt yrke och har en oerhört välutvecklad svenska. Men i det här fallet hjälpte det inte.

Detta är ett av skälen till att ju tidigare man börjar lära sig ett visst språk desto bättre – man kan få uttalet perfekt. Ju äldre man är desto svårare, eller omöjligt, blir det. Och då hjälper det inte med många år i landet. Den brytning du har efter några åt i landet kommer du att ha efter trettio också. Trettio år i vuxen ålder ersätter alltså inte tre år i tidig barndom. Så drottning Silvia kommer inte att sluta bryta.

Slutsatsen är: Ju tidigare desto bättre!