När det kommer nya rön om hjärnan handlar det, nästan alltid faktiskt, om att den visar sig vara ännu mer formbar, ännu mer plastisk, läraktig och flexibel än man trodde.

För några år sedan trodde man inte att arbetsminnet (minnas en kod eller ett telefonnummer för stunden) kunde tränas upp. Nu vet man att det går.

Resultat efter tjugo år
Man trodde allmänt att hjärnan måste tränas mycket snart efter en skada om det skulle ge resultat.  Nu vet vi att det går alldeles utmärkt att få resultat tjugo år efteråt. Bara en vet hur en ska göra. Och träningen måste vara massiv, mycket mer intensiv än man tidigare har förstått.

Det har också varit kutym att sluta träna en patient med hjärnskada efter en tid, när det inte omedelbart går framåt längre. Men platåer tycks vara till för att befästa kunskaperna, så det är bara att köra på.

Hjärnan som förändrar sig
Jag har läst ett antal tankeväckande exempel i boken The Brain That Changes Itself av Norman Doidge. Lätt engelska, men ändå obegripligt att den inte är översatt.

Ett exempel gäller mannen som vid 65 års ålder fick en allvarlig stroke som gav honom talsvårigheter och förlamad högersida. Hans son flyttade hem till honom och hjälpte honom träna så att han efter ett par år kunde börja arbeta igen.

Krypa för att kunna gå
Sonen insåg att för att börja sig gå igen måste hans far först lära sig krypa. Och för det måste han först hasa sig fram. Så han hasade och kröp omkring inomhus och i trädgården med knäskydd. De hittade på olika meningsfulla övningar för att få igång rörelserna, som att pyssla med blommorna och att diska med den dåliga handen.

Grannarna: Usch!
Det största problemet var inte själva träningen. Det var grannarna som tog illa vid sig. De ville inte se en äldre man krypa som en baby.

Fadern ville styra sin högerhand för att kunna skriva på maskin igen. Det gick precis som med krypandet, ett steg i taget. Först lyfte han sin högra arm med hjälp av den vänstra och släppte ner hela armen på tangenterna (detta var på 1950-talet, långt före datorerna). Efter många försök räckte det med handen, sedan med fingrarna och till slut kunde han skriva igen. Och kunde alltså gå tillbaka till sitt arbete som lärare.

”Det går inte…”
Författaren säger att det var tur att sonen var okunnig om att medicinarna skulle säga att det inte var möjligt. Nu tänkte han själv i stället.

Det som visar sig är att träningen behöver vara så mycket mer intensiv än man trott. Nu kommer jag att tänka på de minsta barnen. Att lära sig gå, hur mycket träning kräver det av en ettåring? Och har du någonsin sett en liten knatte som dragit slutsatsen att det inte går, och har satt sig ner för gott?

Jo, det går!
Det är motivationen det kommer an på. Man måste ju vilja. Småbarnen har viljan inbyggd. Och den här mannen hade en sådan brinnande önskan att bli frisk och kunna arbeta igen.

Mycket jag har lärt mig om hjärnan genom åren kan sammanfattas med orden: Det går!