Härom veckan, som motbild mot ondskan, skrev jag om de hjälpsamma ettåringarna. Och det verkar faktiskt som om hjälpsamhet är inprogrammerat i den mänskliga hjärnan. Det tyder belöningssystemets verksamhet på.

Dygden är sin egen belöning
Hjärnans belöningssystem är det som går igång och ger oss duschar av dopamin när vi får vänlig beröring, skönt sex, vänligt tilltal, god mat och annat njutbart. Baksidan är att det också kan få oss att fastna i beroende av droger, nikotin, spel, shopping eller vad det nu kan vara.

Det roliga är nu att forskare har upptäckt att det systemet också kickar igång på den som hjälper någon. Det var detta som fick en hjärnforskare att yttra: ”I det avseendet är dygden sin egen belöning”.
Aha, då förstår jag både egna och andras reaktioner som  har förut har förvånat mig.

Vi vill bli besvärade
Genom åren har jag ofta tänkt på att okända människor som jag exempelvis frågar om vägen vanligen blir väldigt, ja nästan obegripligt, angelägna att hjälpa denna obekanta person. De gör sig verkligen besvär att ta reda på det jag vill veta.

Det händer att människor börjar leta i sin smartphone, och i de lägena är det riktigt svårt för mig att förmå dem att sluta, om jag till exempel tycker det vore enklare att fråga någon annan. Ibland känner jag att jag inte vill besvära så mycket, men min poäng är att många vill bli besvärade!

Snuvad på konfekten
När jag själv blir tillfrågad om vägen eller om rätt tunnelbanelinje brukar jag också känna mig ivrig att vara till hjälp, och de gånger som någon annan hunnit före har jag kunnat känna mig snopen. Ibland har jag känt att jag skulle vilja knuffa bort den andre: Det var ju jag som skulle få hjälpa!

Jag har ofta funderat över den där besvikna reaktionen. Den frågande fick den hjälp hen behövde, då borde ju allt vara bra. Nu förstår jag: mitt belöningssystem blev snuvat på konfekten. Den sköna känslan av dopamin som sprider sig i hjärnan när jag hjälper, uppstod inte.

Yttre belöning mot inre
Hjälpsamheten tycks alltså vara inbyggd från början. Det finns ingen forskning som pekar på att yttre belöningar eller beröm får barn att bli mer hjälpsamma. De resultat som finns pekar snarare åt motsatt håll: yttre belöning verkar faktiskt motverka inre.

Jag läste på nätet om en tävling som hållits i USA för att kora det mest omtänksamma barnet (the most caring child). En av domarna berättade om barnet som vann, och den historien gjorde mig tårögd. Men sedan inställer sig nästa fråga: Tävla om en sådan sak??

Bara fyra år…
Vinnaren var en liten pojke, bara fyra år gammal. Familjens granne var en äldre man som nyligen förlorat sin hustru. När pojken såg mannen sitta och gråta i trädgården sprang han dit, klättrade upp i hans knä och satt där en stund.

När hans mamma efteråt frågade honom vad han sagt till grannen svarade han: ”Ingenting, jag bara hjälpte honom gråta”.